Arenarummet – Stockholmsarenan

Arbetet med Stockholmsarenan invid Ericsson Globe går framåt. Markarbeten pågår för fullt och på måndag kommer vi börja se hur arenan sakta men säkert växer fram. Då startar glidformsgjutningen av arenans bärande pelare. Totalt fyra pyloner ska bära upp arenans konstruktion, fördelat på två i nord- och två i sydläge.

Glidformsgjutningen av de norra pylonerna är ett arbete som pågår oavbrutet i 13 dagar. Detta för att skapa en massiv och solid konstruktion. Stannar vi upp under dessa 13 dagar, blir pelarna alltså inte lika stabila. Gjutningen av samtliga pyloner beräknas vara slutförda innan jul. Glidformgjutning bygger på att man oavbrutet tillsätter betong som efterhand härdar i gjutformen.
Formen är specialgjord för ändamålet varvid den hela tiden sakta stiger tills färdig höjd. Respektive pylon (pelare) kommer att bli ca 40 meter från marknivå upp till topp.

Detta är en beprövad metod för gjutning av bärande pelare och användes bland annat när Ericsson Globe byggdes för drygt 20 år sedan. Vilket måste vara en bra metod, i och med att Ericsson Globe fortfarande står kvar.

Från Arenatorget, kan bygget överblickas på ett bra sätt. Här är även en utmärkt plats att följa glidformsgjutningarna som sakta växer fram likt svampar ur jorden. På vår hemsida finns även en webbkamera, där bygget kan följas minut för minut. Välkommen att följa utvecklingen på plats i området eller via webben!

Högst upp på världens största sfäriska byggnad, Ericsson Globe, sänder en webbkamera live över bygget av Stockholmsarenan. Nu i dagarna installeras kamera två. Den kommer monteras på Quality Hotel Globe och ge oss en bild av byggområdet öster ifrån.

Enligt Wikipedia sattes den första webbkameran upp 1991. Det var på Cambridge University och den var i bruk i till 2001. Den sista bilden som fångades upp av kameran ligger enligt föregående källa fortfarande kvar på deras hemsida. Den webbkamera som har varit igång längst och fortfarande sänder sägs av samma webbaserade encyklopedi vara belägen på San Fransisco State University. Den startade 1994 och har sedan dess sänt oavbrutet.

Vi har många trogna följare av Stockholmsarenans webbkamera och hoppas att detta tillskott skall förhöja upplevelsen ytterligare. Ett stort tack till alla er som visar intresse och till er som hörde av er i somras när blixten var framme och kameran slogs ut.
http://blogg.stockholmsarenan.se/kuriosa/arenabygget-flyter-pa/

Det här var alltså lite förhandsinfo, vi återkommer så snart den är monterad och klar!

Vi har tidigare bevittnat att produktionschef Mats Bergquist på Peab har en rytmisk och rörlig ådra i sig. I somras initierade Mats morgongymnastik på bygget för både byggarbetare och oss verksamma på projektkontoret. Ett bra initiativ som uppskattades av både arbetare, men även förbipasserande bilister som tutade glatt då de körde förbi. http://blogg.stockholmsarenan.se/sport/friskaste-arenan-i-stan/

På lördag direktsänds det andra avsnittet av Dansbandskampen. För att bedöma respektive band har SVT tagit in en danskunnig jury, som ska ge sitt utlåtande genom att dansa sig igenom bidragen. Återigen visar Mats upp sin rytmiska ådra genom att ta en av platserna i den dansanta jurygruppen. Det måste jag säga är bra jobbat!

Mats, vi håller tummarna för dig och hoppas få se dig som jury under många lördagskvällar framöver. Way to go Mats!

Får man verkligen svära som journalist frågade jag lite försynt, när jag häromveckan träffade journalist Robert Laul på Aftonbladet. Han tillsammans med sitt team ville nämligen med ut på bygget för att delta vid ett sprängningstillfälle. Svaret jag fick var med glimten i ögat:

- Robert Laul får det!

De har från sitt kontor, med utsikt över byggområdet följt utvecklingen med arenan och ville gärna på nära håll beskåda kraften i sprägningsarbetet. Just denna dag drog vi iväg en salva på nära 1,2 ton. Det är häftigt hur man kan precisionsspränga så på ett i förväg utmarkerat område.

Sprängningsarbetena är ett led i att möjliggöra byggandet av Stockholmsarenan. Snart är vi klara med dessa arbeten och det är då vi börjar kunna se hur Stockholmsarenan sakta men säkert växer fram. Pelare för pelare, stolsrad för stolsrad. Snart står den på plats och Robert och alla vi andra få njuta av fotboll, hockey, innebandy, konserter och annat som förnöjer tillvaron.

För att se hela reportaget och Robert Laul som dynamit Harry kolla in inslaget nedan:

http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/laulcalling/article7954242.ab?start=348

Stockholm, Sveriges huvudstad. Small town – big city, som de säger vid turistinformationen. Ett uttryck som stämmer bra tycker jag. En stad som är tillräckligt liten för att du skall kunna gå från ena sidan till den andra under en dag. Samtidigt bjuder den på allt som en storstad har att erbjuda. En vacker stad med vatten, båtar och färjor. Bebyggelsen är både gammal och ny. Det är en huvudstad att vara stolt över.
Alla städer behöver turism för att blomstra, inte minst Stockholm. Turism är inte bara besökare från utlandet, utan den största delen är internationella besökare. Ett sätt att locka hit besökare är genom exempelvis konserter, underhållnings- och sportevenemang. Jag läste att Madonnas konsert i somras genererade 150 miljoner kronor till Göteborg stad. D.v.s. dessa pengar spenderades utanför konsertområdet i butiker, på restauranger och hotell. Då pratar vi om EN helg. Det är sådant som får en stad att blomstra.
Snart har Stockholm två nya arenor. Stockholmsarenan invid Ericsson Globe och Swedbank arena i Solna. Två arenor som kan dra besökare till Stockholm stad. Swedbank arena tecknade i förra veckan ett avtal för att husera Damernas EM-final 2013 och Stockholmsarenan har redan tecknat för 51 evenemangstillfällen för nämnda år. Det är bl.a. SM‐finalerna i Innebandy som kommer spelas i april. Minst en match i Ishockey‐VM kommer att spelas inför storpublik på Stockholmsarenan 2013 och dessutom kommer minst ett av stockholmslagen i fotboll spela sina hemmamatcher i arenan. Förutom det är också evenemang för bilsport och skidskytte på tapeten. Tillsammans kan dessa två arenor locka mängder av besökare till vår huvudstad. Två nya arenor – stora möjligheter.

Att bygga en arena mitt i ett redan väl trafikerat och bebott område där företagsverksamheten är hög innebär ett stort plus när Stockholmsarenan står klar. Under byggperioden innebär det stora utmaningar.
Det finns många aspekter att ta hänsyn till. Vi bygger i ett område där både köpcentrum, hotell och andra verksamma vill vara lättillgängliga för sina kunder. De boende i området vill enkelt och lätt ta sig fram. Slakthusområdet med alla sina transporter av stora långtradare måste också ha framkomlighet. Säkerheten på och omkring byggarbetsplatsen är i detta en prioriterad fråga. Att få allt detta att gå ihop är definitivt en utmaning.
Den 28 september lämnade Systembolaget, som sista verksam, sin lokal på byggområdet. Det innebär att vi i byggprocessen kommit till det läge att vi nu kan genomföra en tillfällig avstängning av del av Arenavägen och Arenaslingan. Två vägar som blivit en och löper rakt igenom byggområdet.
Trafiken kommer därför att under en period fram till våren 2011 att tillfälligt ledas om via Hallvägen, i Slakthusområdet och Palmfeltsvägen.

Sverige och svensk fotboll står inför vad jag tror ett vägskäl och en vågskål vad gäller val av underlag för fotbollsplaner. Ena sidan förespråkar riktigt gräs med argument såsom känslan i spelet. Att ett konstgräs aldrig kan ersätta känslan av att spela på riktigt gräs. Den andra sidan förordar istället konstgräs, för att svenskt klimat inte skapar rätt förutsättningar för riktigt gräs. De sistnämnda har kanske tröttnat på snedstudsar på leråkrar och vill istället fokusera på ett bra och välfungerande spel. För hur ska svensk fotboll kunna utvecklas om vi inte ges förutsättningar till bra träningsmöjligheter?

För Stockholmsarenans del blev det ganska tidigt klart att riktigt gräs inte var ett alternativ. Framför allt på grund av den mångfunktion som Stockholmsarenan ska ha. Ett riktigt gräs på Stockholmsarenan skulle inte vara ekonomiskt försvarbart för att det då skulle behöva bytas ut var och varannan månad.

Personligen tror jag att argumenten för konstgräs blir starkare och starkare och vågskålen talar snart sitt tydliga språk. Svensk fotboll måste utveckla sitt spel och det funkar inte på leråkrar, som Tobias Hysén uttrycker det i följande artikel.

http://www.fotbollskanalen.se/1.1842716/2010/1 /04/hysen_sagar_hemmaarenan_hellre_konstgras_an_det_har

Stockholmsarenan utrustas därför med senaste generationen konstgräs, Fifa 2 star-klassat. Vad det är och hur det känns att spela på är idag för tidigt att säga, det som kan konstateras är att endast det bästa är gott nog.

Den som någon gång besökt Ericsson Globe och vet hur stor arenan är inuti, kan nog förstå min rädsla när jag idag besteg Mount Everest. Nja, inte direkt, men Ericsson Globe. Hobbyfotograf som jag är blev jag på jobbet ombedd att ta några bilder på Skyview. Det var dock inte de vanliga bilderna som jag brukar ta, inifrån gondolen och ut över Stockholmsarenans byggarbetsplats. Nej, den här gången skulle bilderna tas från toppen av världens största sfäriska byggnad, Ericsson Globe, med fokus på Skyview-gondolerna.
Redan dagen innan jag skulle upp kände jag en förväntansfull skräckliknande känsla i maggropen. Lugna djupa andetag Lena…
Underligt nog sov jag den natten, men när jag på morgonen slog upp mina blå och kom på varför jag kände en pirrande oro i kroppen började jag må illa. Ingen idé att äta frukost. Mycket möjligt att den skulle komma upp igen och risken var då stor att det skulle ske högt upp i Ericsson Globes kupol. Med tanke på att isen till NHL-hockeyn nästa helg höll på att spolas inunder hade det inte bara varit en otrevlig upplevelse för mig, utan även för alla grabbarna på golvet där nere.
Med en tålmodig, lugn och peppande kollega till hjälp selades jag på och hakades fast i en av säkerhetslinorna. Sedan började klättringen uppåt. Tack och lov att jag börjat gyma för ett tag sedan. Jag hörde mig själv flåsa medan jag klättrade uppåt. Emellanåt hörde jag också min röst någonstans i fjärran som viskade: Shit, shit, shit, shit… Skräcken hade satt klorna i mig. Skulle jag våga hela vägen och skulle i så fall det här bli min sista dag på jorden. Det hade nog varit min övertygelse redan innan jag klättrade upp. Att jag skulle dö menar jag. Jag skrev nämligen ner lite instruktioner till en av mina kollegor om var hon kunde hitta vissa filer på min dator om jag inte skulle komma tillbaka. Jag talade dessutom extra tydligt om för min familj att jag älskar dem innan jag gick hemifrån.
Någonstans halvvägs till toppen mellan mina flåsningar och viskningar lyckades jag få grepp om min skräck, tog mig i kragen och tog mig upp till toppen. Genom en lucka i taket klättrade jag ut och det var en fantastisk upplevelse. Utsikten, friheten och känslan av att ha övervunnit en rädsla gav mig en ordentlig kick.
Nu är jag nere igen. Jag har sett skräcken i vitögat och mött min utmaning. Att våga är så himla häftigt.
Våga du också, tyck till om vår blogg.