Skulle det här bli min sista dag på vår runda glob
Den som någon gång besökt Ericsson Globe och vet hur stor arenan är inuti, kan nog förstå min rädsla när jag idag besteg Mount Everest. Nja, inte direkt, men Ericsson Globe. Hobbyfotograf som jag är blev jag på jobbet ombedd att ta några bilder på Skyview. Det var dock inte de vanliga bilderna som jag brukar ta, inifrån gondolen och ut över Stockholmsarenans byggarbetsplats. Nej, den här gången skulle bilderna tas från toppen av världens största sfäriska byggnad, Ericsson Globe, med fokus på Skyview-gondolerna.
Redan dagen innan jag skulle upp kände jag en förväntansfull skräckliknande känsla i maggropen. Lugna djupa andetag Lena…
Underligt nog sov jag den natten, men när jag på morgonen slog upp mina blå och kom på varför jag kände en pirrande oro i kroppen började jag må illa. Ingen idé att äta frukost. Mycket möjligt att den skulle komma upp igen och risken var då stor att det skulle ske högt upp i Ericsson Globes kupol. Med tanke på att isen till NHL-hockeyn nästa helg höll på att spolas inunder hade det inte bara varit en otrevlig upplevelse för mig, utan även för alla grabbarna på golvet där nere.
Med en tålmodig, lugn och peppande kollega till hjälp selades jag på och hakades fast i en av säkerhetslinorna. Sedan började klättringen uppåt. Tack och lov att jag börjat gyma för ett tag sedan. Jag hörde mig själv flåsa medan jag klättrade uppåt. Emellanåt hörde jag också min röst någonstans i fjärran som viskade: Shit, shit, shit, shit… Skräcken hade satt klorna i mig. Skulle jag våga hela vägen och skulle i så fall det här bli min sista dag på jorden. Det hade nog varit min övertygelse redan innan jag klättrade upp. Att jag skulle dö menar jag. Jag skrev nämligen ner lite instruktioner till en av mina kollegor om var hon kunde hitta vissa filer på min dator om jag inte skulle komma tillbaka. Jag talade dessutom extra tydligt om för min familj att jag älskar dem innan jag gick hemifrån.
Någonstans halvvägs till toppen mellan mina flåsningar och viskningar lyckades jag få grepp om min skräck, tog mig i kragen och tog mig upp till toppen. Genom en lucka i taket klättrade jag ut och det var en fantastisk upplevelse. Utsikten, friheten och känslan av att ha övervunnit en rädsla gav mig en ordentlig kick.
Nu är jag nere igen. Jag har sett skräcken i vitögat och mött min utmaning. Att våga är så himla häftigt.
Våga du också, tyck till om vår blogg.
Dela och njut
Författare: Lena Skogsberg
Lena Skogsberg, Projektkoordinator Stockholmsarenan - har en dröm att få se Liverpool spela i arenan.
Vart är varselvästen?!?!